Under de två åren som gått sedan 2016 har en av hudsgudarna Hideo Kojima teasat sitt nya spel Death Stranding. Sin vana trogen väljer Kojima att lägga in musik som smälter in med den grafiska stilen i trailern och det underliggande budskapet.
Nu känns det förvisso inte som att jag har någon aning vad budskapet är, men det förtar inte fyndet Low Roar visat sig vara eller att Death Stranding verkar helt fantastiskt.
Trots oro för vinterns frånvaro snöar det för fullt med tillhörande minusgrader i temperatur.
Lokalt fungerar elförsörjningen fortfarande utan avbrott – peppar, peppar. Andra har det inte lika bra för närvarande. I områden i mellansverige där stormen Alfrida även svept fram har kunder fått besked för beräknad klartid 2018-01-10 – dvs ca en vecka från idag. Vattenfall uttrycker ”tyvärr är läget värre än befarat”. Telia har även de problem med elförsörjning till sina basstationer med sämre täckning och på sina ställen avbrott i telekommunikationerna som följd.
Nu är det bara att bege sig ut igen och skotta snö som gäller.
Det nya året har brutit igenom, där vi förutom personliga och yrkesmässiga möjligheter och utmaningar även har övergripande samhällsfrågor att beakta. Vad blir bäst för dig själv, dina medmänniskor och samhället i stort? Det är sådant vi behöver fundera över.
En önskan för det nya året är att vi gemensamt vandrar från polarisering till gemenskap. Från identitetspolitik till ansvarstagande. Över ett eventuellt extra val svävar den vuxna i rummet som allt för ofta förefaller mörkt och tomt.
När detaljfrågor och positionering dominerar, kan jag inte undgå att tänka på den svenska dokumentären Skymningsläge – Sverige under kalla kriget. Vi behöver minnas och börja gå åt rätt håll igen.
En blåsig januarimorgon kan vi vakna upp och inse att det är försent.
Nu är äntligen namnet på det nya Zelda-spelet avslöjat och dess trailer är här; ”The Legend of Zelda: Breath of the Wild”. Oerhört efterlängtat och mitt Nintendo-hjärtat slår för närvarande dubbelslag! 🙂
Ännu en dag, ytterligare problem med betalningshantering / betalväxlar. Denna gången rör det sig om Handelsbanken och Länsförsäkringar Bank som haft problem med att processa sina kunders kortbetalningar.
”Det blir störningar när kunder betalar i butik via terminal men det går fortfarande att ta ut pengar i bankomat. Hos oss verkar det som att det gäller i ungefär 50 procent av fallen. Felsökningen, som är pågående, indikerar att störningen finns i ett gemensamt betalsystem som bankerna använder. Det är alltså inte hos Handelsbanken som felet ligger.” (Handelsbankens presschef Johan Wallqvist) Aftonbladet 2016-05-29
Enligt Lena Beivner vid Länsförsäkringars pressjour skall alla problem nu vara lösta. Dagens Nyheter 2016-05-29
I och med att korttransaktioner haft en success rate på 50% verkar problemen idag varit intermittenta, vilket skulle kunna tyda på hög belastning eller en kapacitetsminskning på systemen som hanterar transaktionerna.
Igår, lördag 2016-05-28, hade luftfartsverket / LFV problem med sitt färdplanshanteringssystem och bankernas samarbetsprojekt Swish låg nere hårt över hela landet.
Något som är viktigt nu är att informationshanteringen sköts rätt och att det finns en grad utav öppenhet. Dvs, så pass öppna myndigheter, banker samt andra institut och företag kan vara mot kunder och i slutändan oss medborgare. Det är viktigt.
Vi lever i intressanta tider.
När inlägget skrevs (2016-05-28 14.00) låg betaltjänsten Swish nere för samtliga användare i hela Sverige.
Enligt SVT kom första rapporten om att något skulle vara fel med tjänsten ca klockan 11 på lördag förmiddag (2016-05-28 11:10).
”Det går väldigt långsamt just nu och det kan trigga igång en timeout i systemet.” (Per Ekwall., citerad i Aftonbladet).
Timeouter måste vara någonting som syns internt, eller så är det en omskrivning för något annat då frontend (mobilappen) inte ens går komma in i just nu.
Sannolikt inte relaterat, men det bör noteras att Swish-appen blev borttagen från Apples app store under några timmar 2016-05-25.
”De (Apple) har ett villkor att en app inte får vara beroende av en annan app.” (Per Ekwall, citerad i Nyheter24.
En av farorna med tjänster såsom Swish (Getswish AB), men även BankID (Finansiell ID-Teknik BID AB) när banker, finansiella institut och acceptansmärken lägger alla ägg i en korg är att det finns få punkter där fel i dessa får stora konsekvenser. Dessa fel kan vara allt från interna driftsproblem till extern påverkan. Standardiserade samarbeten är enkelt för konsumenten, javisst – dock kan hela samhällen stanna av pga att betalningshanteringen inte fungerar. Se tex problemen med SJs biljettbokning och hur dessa sammanföll med att flygplatsernas radarsystem inte fungerade tillfredsställande.
I en omvärld där kontanter blir en för stor kostnadspost för näringsidkare och banker att hantera, och där det finns ett intresse att få bort icke spårbara transaktioner är det betydligt lättare att skapa oreda med betydligt mindre medel. Vi har väl alla sett irritationen när POS (kassan) hos t.ex ICA inte kan ta kortbetalningar.
Applicera detta på samtliga betalningar, för allting så förstår vi att vi är ”in deep shit”, som det brukar heta.
Det går alltid att påverka valutor och på så sätt göra de fysiska pengarna mer eller mindre värdelösa, det går att störa ut den fysiska hanteringen av dessa, men det går inte (så lätt) att störa ut kontanthanteringen i stort. Dvs, även vid en större händelse skulle människor, i teorin, kunna handla med varandra och på så sätt upprätthålla en nivå av normalitet.
Nu är det inte sagt att driftstörningen på Swish beror på någon form utav yttre påverkan, dock är det bra att diskussionen ändå finns där. Jag tror den behövs.
Verkligen, jag borde det. Det gick ju så bra i 3 år.
Och mindre socker, ja just det.
Inget bröd.
Skära ner på pastan.
Nej, där går gränsen.
En av de största skandalerna i tysk industri-historia är på uppsegling i USA där Volkswagen-gruppen misstänks fuska med mjukvaran i sina bilar för att på konstgjord väg få ner utsläppsvärdena. (Detta fall gäller kväveoxider, inte koldioxid /CO2.)
Uppdatering (2015-09-22 23:23): Så här fungerade tekniken bakom fusket [länk].
Robert Collin skriver hos Aftonbladet Bil;
”Jag tror att Winterkorn (Martin, koncernchef Volkswagen) kände till fusket. Han är tekniker, ingenjör och har råkoll på hela produktionen hos alla koncernens märken. Jag har träffat honom många gånger. Han vet verkligen allting som händer inom företaget, och han har godkänt det.
Då kommer nästa fråga: Hur vågade han? Varför sa han inte stopp! Där finns det bara ett svar – alla andra gjorde likadant…”
Det finns ett annat svar och det kan peka i en riktning mot en organisation där ingen vågar sätta ner foten och säga nej. Skandalen kan och kommer sannolikt växa. Detta kommer få konsekvenser, inte minst internt inom Volkswagen-gruppen.
Efter att ha läst den här insändaren började jag tänka på ifall svensk media har börjat tumma på den oskrivna(?) regeln att inte skriva ut namn på misstänkta.
Det har hänt att utländska medier publicerar namn på personer som misstänkts / tagits in på förhör när deras svenska kollegor avstått att göra detsamma. T.ex inträffade det när jakten på Anna Lindhs gärningsman var som mest intensiv och där en för fallet irrelevant individ blev namngiven i utländsk media. Svensk media publicerade specifika detaljer ur mannens liv snarare än att namnge honom. Dock var hans namn ett www-sök bort. (Skadan är redan skedd.)
Insändaren har även löpsedlar på två dokusåpa-kändisar med olika påståenden. Det som hänt i kvällspressen är att mycket av det som tidigare återfanns i ”hänt i veckan” numera återfinns i kvällspressens nöjesavdelningar.
Varför detta? Jo, allting handlar givetvis om att fånga slentrian-läsaren. Dom av oss (ibland även jag själv, bör påpekas) som laddar upp Aftonbladet eller Expressen på mobiltelefonen och letar en lagomt lättläst och kanske tom skandalös artikel att sätta tänderna i på fikarasten eller hemma i soffan.
För återknyta till mer seriös nyhetsrapportering har det varit och är fortfarande brukligt att anonymisera namn inne i artiklarna. Dock anges ett undantag i insändaren;
”Att medierna inte anonymiserar misstänkta i vissa rättegångar, som den mot den svenska så kallade serieskytten Peter Mangs eller norska terroristen Anders Behring Breivik, är förstås helt i sin ordning.”
Det som kan vara intressant är när en nyhet och/eller person blir av allmänintresse. Vilken grad av misstanke ska gälla? När är det ok att outa en person?
Till allt detta tillkommer såklart större forum och siter på internet där personer namnges, ibland i c*nsu*erad form.
Häri ligger dilemmat. Dagens media-konsumenter går inte till Schibsted eller Bonniers tidningar för att få fram informationen om ”vem som gjorde det”. De googlar och får upp Flashb*ck eller går in på forumet direkt pga att Fl*shback har mycket baduns hos Google.
I en ideal värld ger journalisterna en källgranskad och fördjupande inblick i den allt snabbare pulserande nyhetsströmmen. Journalister kostar pengar och det är frågan vilken väg tidningsägarna och vi konsumenter väljer. Är det maximal kortsiktig vinst och gratis/annonsunderstödda notiser vi vill se – eller ett mer långsiktigt ägande och en värld där journalistik kan få kosta som ska vara verkligheten?
Vi väljer, just nu.
Så, ytterligare en sen onsdagkväll. Det husliga arbetet med matlagning, disk osv är taget hand om och jag öppnar locket på min laptop som står på köksbordet. Det är oklart ifall Facebook lärt sig layouten i mitt hem, om det blå monstret vet var jag varit senast eller om de på min vänlista konspirerar mot mig när mitt nyhetsflöde fylls med artiklar och inlägg om mat. Det som står ut är ett foto på haggis en flyktigt bekant är taggad i. Klassisk arbetarmat. Malda inälvor som blivit en delikatess. En sminkad gris.
Ett tvärt kast till gårdagen som spenderades med en god gammal vän och en trevlig road trip till Porjus för en guidad tur utöver det vanliga i Harsprånget. Det kändes bra att kunna visa upp en del av ”mitt Norrbotten” som jag vuxit upp i.
På kvällen åker jag och kompisen till en lokal restaurang i Luleå för en god bit mat. Oxfilé kanske inte är världens mest spännande anrättning, men kocken gjorde allting rätt och skapade en, för mig, ny smakupplevelse. (förbannat gott var det!)
Det som stod ut på ett negativt sätt var grannbordet, där två – som jag uppfattar det dryga säljartyper – sitter och diskuterar sin verksamhet. Det verkar gå sådär för dom båda, då det pratas om tappade sales, bristfälliga leads och kunder som inte fattar. Fine. Det som får mig att haja till är när servitrisen ställer en vänlig fråga till de båda bordsgästerna ifall de önskar dessert efter maten. Den ena i sällskapet säger då; -”eh joo.. jag skulle vilja ha en dubbelmacka..”. Servitrisen, en tjej i 20årsåldern, säger ”ursäkta”. Det blir tyst några sekunder. Mannen korrigerar sig utan att låtsas som om någonting har hänt och säger vad de vill beställa; en dubbel av någonting på menyn som jag tyvärr inte kan urskilja då min förvåning är av den graden att jag inte ens kommer mig för att vända mig om och titta på mannen i fråga.
Min kompis hörde förmodligen inte vad som sades då han satt längre bort. Jag ville inte heller ta upp vad jag hört, och gjorde det inte efteråt. Dock skriver jag om det här, då det är ett exempel på vardagssexismen som tyvärr existerar. Denna gång var det en man i fyrtioårsåldern med snygga kläder och rosa äppelkinder som tog sig rätten att störa en yrkeskvinnas arbetsmiljö. En man i fina kläder som dolde en gris.
Jag sitter vid köksbordet en onsdagkväll och ångrar att jag inte vände mig om.