Den om hamburgaren och viktminskningen

Som väntat, och med ansatsen jag hade, gick det åt skogen med att ens försöka tänka på att äta vegetariskt. Däremot finns det positiva aspekter med den senaste tiden ur en hälsosynvinkel.

Dels har jag skurit ner på och kanske tom helt slutat äta rött kött / nötkött. Detta har kommit helt automatiskt iom att det är ett sådant projekt att laga till bra nötkött (tro’t eller eller så är jag en upptagen bäver) och sedan är prisbilden för riktigt bra kött högt. Utan att vara fattig på något sätt känner jag att rött kött får bli något man äter vid speciella tillfällen. Det tjänar både jag (mitt välbefinnande), min plånbok (återigen mitt välbefinnande haha) och framförallt miljön på.

Säkerligen kommer det ändå bli en del kött-ätande nu till sommaren iom att grillsäsongen börjat – och jag vet av erfarenhet att jag inte kan motstå att dra igång grillen och ett eller annat frenetiskt hamburgerprojekt. Det är bara att face:a – det är jävligt gott, snabbt och enkelt att fixa burgare i en underbart ljummen sommarkväll på vischan här uppe i Norrbotten.

Ett exempel på hemmagjorda hamburgare.

Nu känner jag att jag tappade fokus när snålvattnet började rinna till.

Mitt i allting har jag också fått något av en tankeställare och försökt mig på att minska ner min kroppsvikt. Det har fungerat alldeles utmärkt. Jag har lagt om min kost och helt uteslutit socker, bröd, pasta och ris – för att istället äta proteiner från kyckling, en del fisk och till detta mycket grönsaker av mestadels “ovan jord”-typ. Om ICA och COOP känner mig som konsument bör jag få rabattcheckar på ruccola-sallad hemskickad eller mina kort laddade erbjudanden med jämna mellanrum. (Detta har inte hänt.) Istället för godis köper jag ibland färska bär. Till min hjälp har jag använt en app på iPhone för att eg hålla reda på kaloriintaget, hitta bra recept etc. Det är inte mer än så.

Men åter till det viktiga, pardon the pun. Under ca en och en halv månad har jag minskat lite över 10 kg. Det är gått fort och utan egentligen några större problem att skaka av sig kilona, dock ligger jag nu på en platå. Det är dags att hitta tiden och kanske även orken till att börja promenera, om inte dagligen, så iaf minst tre gånger i veckan som känns som en realistisk målsättning. Sedan finns det så klart andra motionsformer, men innan man kan springa bör man iaf kunna gå.

Det är en resa tills jag hamnar i förvaltnings-fasen vad gäller min vikt, men jag gör mitt bästa för att nå dit.

Jag borde bli vegetarian.

Verkligen, jag borde det. Det gick ju så bra i 3 år.
Och mindre socker, ja just det.
Inget bröd.
Skära ner på pastan.
Nej, där går gränsen.

Om Volkswagen VW – skandalen

En av de största skandalerna i tysk industri-historia är på uppsegling i USA där Volkswagen-gruppen misstänks fuska med mjukvaran i sina bilar för att på konstgjord väg få ner utsläppsvärdena. (Detta fall gäller kväveoxider, inte koldioxid /CO2.)

Uppdatering (2015-09-22 23:23): Så här fungerade tekniken bakom fusket [länk].

volkswagen passat kombi Martin Winterkorn bilar utsläpp nox kväveoxider koldioxid c02 skandal tyskland

Robert Collin skriver hos Aftonbladet Bil;

“Jag tror att Winterkorn (Martin, koncernchef Volkswagen) kände till fusket. Han är tekniker, ingenjör och har råkoll på hela produktionen hos alla koncernens märken. Jag har träffat honom många gånger. Han vet verkligen allting som händer inom företaget, och han har godkänt det.
Då kommer nästa fråga: Hur vågade han? Varför sa han inte stopp! Där finns det bara ett svar – alla andra gjorde likadant…”

 

Det finns ett annat svar och det kan peka i en riktning mot en organisation där ingen vågar sätta ner foten och säga nej. Skandalen kan och kommer sannolikt växa. Detta kommer få konsekvenser, inte minst internt inom Volkswagen-gruppen.

Klick-ekonomin

Efter att ha läst den här insändaren började jag tänka på ifall svensk media har börjat tumma på den oskrivna(?) regeln att inte skriva ut namn på misstänkta.

Det har hänt att utländska medier publicerar namn på personer som misstänkts / tagits in på förhör när deras svenska kollegor avstått att göra detsamma. T.ex inträffade det när jakten på Anna Lindhs gärningsman var som mest intensiv och där en för fallet irrelevant individ blev namngiven i utländsk media. Svensk media publicerade specifika detaljer ur mannens liv snarare än att namnge honom. Dock var hans namn ett www-sök bort. (Skadan är redan skedd.)

Insändaren har även löpsedlar på två dokusåpa-kändisar med olika påståenden. Det som hänt i kvällspressen är att mycket av det som tidigare återfanns i “hänt i veckan” numera återfinns i kvällspressens nöjesavdelningar.

Varför detta? Jo, allting handlar givetvis om att fånga slentrian-läsaren. Dom av oss (ibland även jag själv, bör påpekas) som laddar upp Aftonbladet eller Expressen på mobiltelefonen och letar en lagomt lättläst och kanske tom skandalös artikel att sätta tänderna i på fikarasten eller hemma i soffan.

För återknyta till mer seriös nyhetsrapportering har det varit och är fortfarande brukligt att anonymisera namn inne i artiklarna. Dock anges ett undantag i insändaren;

“Att medierna inte anonymiserar misstänkta i vissa rättegångar, som den mot den svenska så kallade serieskytten Peter Mangs eller norska terroristen Anders Behring Breivik, är förstås helt i sin ordning.”

Det som kan vara intressant är när en nyhet och/eller person blir av allmänintresse. Vilken grad av misstanke ska gälla? När är det ok att outa en person?

Till allt detta tillkommer såklart större forum och siter på internet där personer namnges, ibland i c*nsu*erad form.

Häri ligger dilemmat. Dagens media-konsumenter går inte till Schibsted eller Bonniers tidningar för att få fram informationen om “vem som gjorde det”. De googlar och får upp Flashb*ck eller går in på forumet direkt pga att Fl*shback har mycket baduns hos Google.

  • Ska de etablerade media-husen jaga besökare och annonsklick genom att namnge personer?
  • Går det att lita på att namnet på Flas*back är korrekt?
  • Ska media-husen konkurrera med bloggarna och forumen?

I en ideal värld ger journalisterna en källgranskad och fördjupande inblick i den allt snabbare pulserande nyhetsströmmen. Journalister kostar pengar och det är frågan vilken väg tidningsägarna och vi konsumenter väljer. Är det maximal kortsiktig vinst och gratis/annonsunderstödda notiser vi vill se – eller ett mer långsiktigt ägande och en värld där journalistik kan få kosta som ska vara verkligheten?

Vi väljer, just nu.

Att sminka en gris.

Så, ytterligare en sen onsdagkväll. Det husliga arbetet med matlagning, disk osv är taget hand om och jag öppnar locket på min laptop som står på köksbordet. Det är oklart ifall Facebook lärt sig layouten i mitt hem, om det blå monstret vet var jag varit senast eller om de på min vänlista konspirerar mot mig när mitt nyhetsflöde fylls med artiklar och inlägg om mat. Det som står ut är ett foto på haggis en flyktigt bekant är taggad i. Klassisk arbetarmat. Malda inälvor som blivit en delikatess. En sminkad gris.

Ett tvärt kast till gårdagen som spenderades med en god gammal vän och en trevlig road trip till Porjus för en guidad tur utöver det vanliga i Harsprånget. Det kändes bra att kunna visa upp en del av “mitt Norrbotten” som jag vuxit upp i.

På kvällen åker jag och kompisen till en lokal restaurang i Luleå för en god bit mat. Oxfilé kanske inte är världens mest spännande anrättning, men kocken gjorde allting rätt och skapade en, för mig, ny smakupplevelse. (förbannat gott var det!)

Det som stod ut på ett negativt sätt var grannbordet, där två – som jag uppfattar det dryga säljartyper – sitter och diskuterar sin verksamhet. Det verkar gå sådär för dom båda, då det pratas om tappade sales, bristfälliga leads och kunder som inte fattar. Fine. Det som får mig att haja till är när servitrisen ställer en vänlig fråga till de båda bordsgästerna ifall de önskar dessert efter maten. Den ena i sällskapet säger då; -“eh joo.. jag skulle vilja ha en dubbelmacka..”. Servitrisen, en tjej i 20årsåldern, säger “ursäkta”. Det blir tyst några sekunder. Mannen korrigerar sig utan att låtsas som om någonting har hänt och säger vad de vill beställa; en dubbel av någonting på menyn som jag tyvärr inte kan urskilja då min förvåning är av den graden att jag inte ens kommer mig för att vända mig om och titta på mannen i fråga.

Min kompis hörde förmodligen inte vad som sades då han satt längre bort. Jag ville inte heller ta upp vad jag hört, och gjorde det inte efteråt. Dock skriver jag om det här, då det är ett exempel på vardagssexismen som tyvärr existerar. Denna gång var det en man i fyrtioårsåldern med snygga kläder och rosa äppelkinder som tog sig rätten att störa en yrkeskvinnas arbetsmiljö. En man i fina kläder som dolde en gris.

Jag sitter vid köksbordet en onsdagkväll och ångrar att jag inte vände mig om.

Viskleken

Det här med att skriva, att kommunicera offentligt. Något som körs allt för mycket och allt för lite i meningen att det allt för sällan finns en röd tråd. Många har skrivit under signatur, andra skriver under sitt eget namn. Kanske har du läst mina ord förut.

Just detta med vem som är vem på Internet (och annorstädes) har alltid fascinerat mig. Denna förundran gjorde bland annat att två kollegor och jag arbetade fram en metod (samt tillhörande metod-patent) för att individer skall kunna identifiera sig på ett säkert sätt, samt möjliggöra säkra betalningssätt. Trots påvisad låg transaktionskostnad, samt låg bedrägeri-risk var marknaden inte redo vid tiden för presentation. Det fanns och finns tyvärr för mycket pengar att tjäna på att bibehålla äldre system och metodik.

I dessa valtider är detta med avsändarlegitimitet en viktig fråga. Det finns det inget motsatsförhållande mellan att säkerställa identitet och att kunna uttrycka sina åsikter under pseudonym – även i det friaste av samhällen. Att upprätthålla balansen mellan privatlivets helgd och eventuellt straffansvar är svårt. Dock skall det finnas utrymme att kunna uttrycka åsikter under signatur utan på förhand presumtivt misstänkliggörande.

Hoppet är vid liv.