En sen kväll på akuten

Häromkvällen, närmare bestämt i tisdags, var min mamma med om en fall-olycka. Innan vi fortsätter texten kan jag berätta att det löste sig bra för henne i slutändan och hon är nu hemma hos sig och vilar upp sig efter en kämpig kväll.

Min mamma råkade ut för sin fallolycka i ett socialt sammanhang, där det fanns medicinskt utbildad personal som skickade iväg henne till Sunderby Sjukhus med ambulans. Helt korrekt agerat.

I och med att hon inkom med ambulans till akutmottagningen ledde detta till att hon blev omhändertagen snabbt och dessutom fick ett eget rum. Hade hon kommit in genom det vanliga intaget med en bula på pannan hade hon säkerligen fått sitta och vänta länge – längre än vad hon fick ligga i vilket fall som helst.

Lång väntan

Ca 19.30 kom min mamma in på mottagningen och ca 3 på natten kunde jag skjutsa hem henne. Exempel på hålltider är att det tog till efter midnatt innan hon fick göra en datortomografi (bra) och sedan var det ett långt väntande mellan kontakt med sjuksköterskor och läkare.

Akuten i stabsläge

Nu skall detta inte utvecklas till någon kritik emot personalen på plats. De var trevliga, hjälpsamma och professionella. Läkaren, “den skrattande greken”, upplevdes vara kunnig och omtänksam. Det enda jag tycker skulle kunna varit bättre är att vi, dvs min mamma och jag, inte skulle behöva fråga efter vilka steg som kommer, tex. Dvs en klarare informationsdelgivning.

Men nu är det inte så konstigt. När min mamma frågade hur länge hon skall behöva vänta på läkaren så får hon svaret att det är fullbelagt och att avdelningen gått in i stabsläge. Detta innebär att akutavdelningen ifråga har problem med beläggningen och är underbemannad.

Underbemannade och underbetalda – Ingen semester

Min generella tanke runt den allmänna sjukvården består;
-Så här ska det inte behöva vara.

Ok – det kan måhända vara så att människor kommer in till akutmottagningen som kanske inte har något att göra där överhuvudtaget. Dvs, de med sådana åkommor som kan vänta till nästkommande dag. Men, med det i minne så känns det rent generellt finns ett strukturellt och organisatoriskt fel inom sjukvården. Det är alltid akut sjuksköterskebrist under sommaren, arbetsgivaren (landstingen) lockar med stora premier för att hoppa över  / skjuta på sin semester, men där facket flaggar för att personalen behöver få sin ledighet för att helt enkelt inte bränna ut sig.

Som ledaren i VK (Västerbottenskuriren) beskriver situationen;

“Förfarandet med betalning för flyttade semestrar har blivit återkommande och något av rutin. Det har att göra med personalbrist och svårigheter att få vikarier under sommarmånaderna. Men när personal lockas till att flytta semestern sprids problemen ut över mycket längre tid. Följden är en ond cirkel av underbemanning, sjukskrivningar, stängda avdelningar och ökande kostnader.”

Ändliga problem och lösningar

Någonstans behövs det inses att sjukvården måste få kosta. Pengarna är ändliga, men de finns. Således blir det en fråga om prioriteringar och att ha ett skatteunderlag till en allt växande patientmassa. Kompetent personal ska inte behöva gå på knäna, patienter ska kunna få adekvat sjukvård.

Jag har inte kompetensen till att lösa problemen, men det finns de som har den – och / eller som har betalt för att ha den. Vissa har fått mandatet via röstsedeln. Det är dags att fixa detta nu. Det är en politisk såväl som organisatorisk utmaning. Klockan är redan fem i tolv.

Att vara mat-romantiker

En sak som jag förstått om mig själv, speciellt nu när jag verkligen försöker tänka på – men också skriva upp – vad jag äter är att jag har ett inte helt oproblematiskt förhållande till mat.

Det är nog så att jag är en matromantiker. Jag tycker helt enkelt om god mat, vad den står för, att förbereda den, att se på den, att lukta på den, att läsa om den, att se andra laga den, att laga den själv. Känslan som kommer från att lägga händerna på en riktigt bra råvara, eller att skrämma upp något egentligen ganska skräpigt till något som faktiskt retar smaklökarna.

En mustig höstgryta av högrev med regnet smattrandes på fönsterblecket i bakgrunden medan björkveden värmer upp rummet. Ett glas Alsace till blandade italienska charkuterier en ljummen sommarkväll i trevligt sällskap.

Konsten är att balansera allt detta. Varje måltid med all dess förberedelser är speciell, men det man (dvs jag) måste förstå är att det blir ännu mer speciellt när måltiderna av detta slaget inträffar mer sällan men med fast periodicitet. För annars är jag tillbaka på ruta ett.

… Och nu är sommaren och grillsäsongen här. Det kommer bli underbart. Utmananade, men underbart.

I all enkelhet, i all hast.

Den om hamburgaren och viktminskningen

Som väntat, och med ansatsen jag hade, gick det åt skogen med att ens försöka tänka på att äta vegetariskt. Däremot finns det positiva aspekter med den senaste tiden ur en hälsosynvinkel.

Dels har jag skurit ner på och kanske tom helt slutat äta rött kött / nötkött. Detta har kommit helt automatiskt iom att det är ett sådant projekt att laga till bra nötkött (tro’t eller eller så är jag en upptagen bäver) och sedan är prisbilden för riktigt bra kött högt. Utan att vara fattig på något sätt känner jag att rött kött får bli något man äter vid speciella tillfällen. Det tjänar både jag (mitt välbefinnande), min plånbok (återigen mitt välbefinnande haha) och framförallt miljön på.

Säkerligen kommer det ändå bli en del kött-ätande nu till sommaren iom att grillsäsongen börjat – och jag vet av erfarenhet att jag inte kan motstå att dra igång grillen och ett eller annat frenetiskt hamburgerprojekt. Det är bara att face:a – det är jävligt gott, snabbt och enkelt att fixa burgare i en underbart ljummen sommarkväll på vischan här uppe i Norrbotten.

Ett exempel på hemmagjorda hamburgare.

Nu känner jag att jag tappade fokus när snålvattnet började rinna till.

Mitt i allting har jag också fått något av en tankeställare och försökt mig på att minska ner min kroppsvikt. Det har fungerat alldeles utmärkt. Jag har lagt om min kost och helt uteslutit socker, bröd, pasta och ris – för att istället äta proteiner från kyckling, en del fisk och till detta mycket grönsaker av mestadels “ovan jord”-typ. Om ICA och COOP känner mig som konsument bör jag få rabattcheckar på ruccola-sallad hemskickad eller mina kort laddade erbjudanden med jämna mellanrum. (Detta har inte hänt.) Istället för godis köper jag ibland färska bär. Till min hjälp har jag använt en app på iPhone för att eg hålla reda på kaloriintaget, hitta bra recept etc. Det är inte mer än så.

Men åter till det viktiga, pardon the pun. Under ca en och en halv månad har jag minskat lite över 10 kg. Det är gått fort och utan egentligen några större problem att skaka av sig kilona, dock ligger jag nu på en platå. Det är dags att hitta tiden och kanske även orken till att börja promenera, om inte dagligen, så iaf minst tre gånger i veckan som känns som en realistisk målsättning. Sedan finns det så klart andra motionsformer, men innan man kan springa bör man iaf kunna gå.

Det är en resa tills jag hamnar i förvaltnings-fasen vad gäller min vikt, men jag gör mitt bästa för att nå dit.

Jag borde bli vegetarian.

Verkligen, jag borde det. Det gick ju så bra i 3 år.
Och mindre socker, ja just det.
Inget bröd.
Skära ner på pastan.
Nej, där går gränsen.