En sen kväll på akuten

Häromkvällen, närmare bestämt i tisdags, var min mamma med om en fall-olycka. Innan vi fortsätter texten kan jag berätta att det löste sig bra för henne i slutändan och hon är nu hemma hos sig och vilar upp sig efter en kämpig kväll.

Min mamma råkade ut för sin fallolycka i ett socialt sammanhang, där det fanns medicinskt utbildad personal som skickade iväg henne till Sunderby Sjukhus med ambulans. Helt korrekt agerat.

I och med att hon inkom med ambulans till akutmottagningen ledde detta till att hon blev omhändertagen snabbt och dessutom fick ett eget rum. Hade hon kommit in genom det vanliga intaget med en bula på pannan hade hon säkerligen fått sitta och vänta länge – längre än vad hon fick ligga i vilket fall som helst.

Lång väntan

Ca 19.30 kom min mamma in på mottagningen och ca 3 på natten kunde jag skjutsa hem henne. Exempel på hålltider är att det tog till efter midnatt innan hon fick göra en datortomografi (bra) och sedan var det ett långt väntande mellan kontakt med sjuksköterskor och läkare.

Akuten i stabsläge

Nu skall detta inte utvecklas till någon kritik emot personalen på plats. De var trevliga, hjälpsamma och professionella. Läkaren, “den skrattande greken”, upplevdes vara kunnig och omtänksam. Det enda jag tycker skulle kunna varit bättre är att vi, dvs min mamma och jag, inte skulle behöva fråga efter vilka steg som kommer, tex. Dvs en klarare informationsdelgivning.

Men nu är det inte så konstigt. När min mamma frågade hur länge hon skall behöva vänta på läkaren så får hon svaret att det är fullbelagt och att avdelningen gått in i stabsläge. Detta innebär att akutavdelningen ifråga har problem med beläggningen och är underbemannad.

Underbemannade och underbetalda – Ingen semester

Min generella tanke runt den allmänna sjukvården består;
-Så här ska det inte behöva vara.

Ok – det kan måhända vara så att människor kommer in till akutmottagningen som kanske inte har något att göra där överhuvudtaget. Dvs, de med sådana åkommor som kan vänta till nästkommande dag. Men, med det i minne så känns det rent generellt finns ett strukturellt och organisatoriskt fel inom sjukvården. Det är alltid akut sjuksköterskebrist under sommaren, arbetsgivaren (landstingen) lockar med stora premier för att hoppa över  / skjuta på sin semester, men där facket flaggar för att personalen behöver få sin ledighet för att helt enkelt inte bränna ut sig.

Som ledaren i VK (Västerbottenskuriren) beskriver situationen;

“Förfarandet med betalning för flyttade semestrar har blivit återkommande och något av rutin. Det har att göra med personalbrist och svårigheter att få vikarier under sommarmånaderna. Men när personal lockas till att flytta semestern sprids problemen ut över mycket längre tid. Följden är en ond cirkel av underbemanning, sjukskrivningar, stängda avdelningar och ökande kostnader.”

Ändliga problem och lösningar

Någonstans behövs det inses att sjukvården måste få kosta. Pengarna är ändliga, men de finns. Således blir det en fråga om prioriteringar och att ha ett skatteunderlag till en allt växande patientmassa. Kompetent personal ska inte behöva gå på knäna, patienter ska kunna få adekvat sjukvård.

Jag har inte kompetensen till att lösa problemen, men det finns de som har den – och / eller som har betalt för att ha den. Vissa har fått mandatet via röstsedeln. Det är dags att fixa detta nu. Det är en politisk såväl som organisatorisk utmaning. Klockan är redan fem i tolv.